Känslig för dofter och människoöden

När jag går till mitt jobb möts jag av ett förföriskt doftspår. Någonstans denna halvklara novembermorgon lägger man asfalt och min näsa och hjärna samarbetar effektivt, jag insuper och njuter av doften. En kort stund senare upplever jag äckel snarare än njutning. Ett gammalt söndervittrat avloppsrör som gett upp har förpestat luften på bottenvåningen på min arbetsplats de senaste veckorna, hela stället luktar skit! Men nu ska det åtgärdas och idag har äntligen grävaren kommit för att påbörja arbetet.

Jag och kollegan har en trevlig förmiddag på Ingesunds Folkhögskola. Det är mitt första besök och jag är ganska övertygad om att det är en av de vackrast belägna arbetsplatserna jag besökt.

Min andra kollega berättar om ett förtoende han fått från någon i vår närhet. Vi har haft en hel del "besvär" med personen som av oss har uppfattats som slarvig och möjligen deprimerad. Det visar sig att h*n varit ett så kallat katatoniskt barn, alltså ett barn som stängt av hela sin omgivning och som inte reagerar överhuvudtaget. Jag känner mig skyldig för de tankar jag tänkt när h*n inte fungerat som normen. Det är en helt ny lärdom för mig och jag kan inte ens föreställa mig vilka hemskheter personen i fråga har gått igenom för att hamna i sin katatoni.

Kluddkurs #4: Väluppfostrad