Att lämna bort en vän

Carat är från och med idag Torsbybo. Han bor hos den jag litar på mest i världen när det gäller allt i hästväg. Fodervärden är en sympatisk men orutinerad tjej, med stöd från Pernilla, min pålitlige, älskade vän, kommer det att bli jättebra. Trots det kändes det jobbigt att lämna över honom, att skriva kontrakt och att åka därifrån. Kanske för att jag anar att när tiden i Torsby tar slut så måste jag ta till mer drastiska åtgärder. Kanske därför.

Sent ikväll strosade jag genom byns centrum, Storgatan fram. Under 14 blommande magnoliaträd gick min väg. Upp till Skattemyndighetens ytterdörr och brevlådan där. I svåra stunder måste man förena nytta med nöje. Skönt att ha det gjort. Nu är det bara att vänta och se... :D

I natt ska jag drömma om min vackre lille ponny, kanske om någon av alla de underbara ögonblick jag faktiskt haft med honom. Kanske om allt han faktiskt lärt mig om mig själv, om glädjen i att få samarbeta med så mycket instinkt och muskler, om hur kärlek faktisk kan växa fram mellan individer av vitt skilda arter. Och jag är nästan säker på att den varit ömsesidig. Men bara nästan...

Att vara med häst igen

Sista veckan för Carat i Mangskog. Ett par långa, riktigt härliga promenader har det blivit. Dessutom, nu i slutet på veckan, ett par korta ridturer, i skritt och trav för att känna på hans framfötter litegrann. Har inget att klaga på, hästen känns precis som vanligt. Om möjligt lite piggare och mer olydig än vanligt. Men jag kan inte känna minsta markering på framfötterna. Men det är jag det!

Idag har jag fått en rejäl dos med friskluft. Det har varit underbart! Jag började med promenad/ridtur på förmiddagen. Efter en snabb lunch, ut i solen på min lilla plätt, precis bredvid grannarna som hade son, två barnbarn, amstaff-korsning, på besök, allt detta i en stooor blå trädgårdsmöbel. Till råga på allt lyckas jag somna i solstolen, med öppen mun och säkert snarkande, medan jag i bakgrunden hör barnskrik, någon som konstant pratar om mat, hunden som stönande och njutningsfullt rullar sig i något spännande på gräsmattan.

Sedan en tur till underbart vackra Bergs Klätt och en rask ömsom svettig ömsom iskall promenad med min underbara älskling K. Sedan till hans syster och svåger för en fika.

Tacksam för en härlig dag, jag har definitivt fått en överdos av sol och friskluft.

Bara bra

Först ett sms från fodervärden - hovslagaren säger att hästen är okej. Kanske att allt löser sig ändå!

Sedan ett mail från en spännande person, rätt kvinna på rätt plats. Klartecken för mig att jobba för henne vid ett av de mest spännande arrangemangen i Sverige under hösten! Bokmässan i Göteborg!!! Nu kan det inte bli mycket bättre!

Bara bäst helt enkelt!

Att vårda liten vän

Fodervärden är i upplösningstillstånd. Hästen är sjuk, har ont i framfötterna. Och vilken otur att det sker precis i skiftet mellan en fodervärd till en annan.

I söndagens solsken har jag samlat alla mina söta vänner. En kommer efter den här dagen att ha kört nästan 20 mil för att lämna 100 kilo hö till mig. En har med utrustning för att kunna undersöka och förhoppningsvis lugna orolig hästägare. Nya fodervärden tar kärleksfullt hand om hästen, vill lära sig hur han fungerar och har många frågor till mig.

Min älskling är med, han finns i bakgrunden, är min trygghet, är glad och snäll och är precis den klippa jag behöver när så mycket står på spel med min lille häst.

Mirja undersöker. Klämmer och böjer. Skär och känner. Hela tiden resonerar hon högt. Lättnad! För det är inte så illa som det verkat. Svårt att säga exakt hur, innan hovslagaren gjort sitt. Det gör han på tisdag, visar det sig.

Vi kör Mirja hem, efter att ha tackat Pernilla för höet. Jag lovar nuvarande fodervärden att hjälpa henne med hästen denna som förhoppningsvis är sista veckan.

Raring och jag släpper av Mirja och planerar genast vår kvällsmat. Den hamnar i ryggsäcken, transporteras på min underbares axlar till en grillplats, där klipporna går ner i Glafsfjorden. Det blåser lite kallt, men nöjd får jag kura i vindskyddet och se på när han gör upp elden och lägger korven på gallret. Det är en utsikt som är hänförande och jag känner mig så lycklig.

Så här lång är den här dagen en bra en.

Examensklänningen

Denna blev det inte!

Packar hela familjen, utom sonen i bilen och drar till Karlstad. Tillbringar ett par timmar med att trä klänning efter klänning över huvudet på min yngsta dotter. Allt passar, hon har verkligen den perfekta figuren. Efter 15 klänningar och ett par timmars rynkade ögonbryn bestämmer hon sig. Den är turkosblå med skiftningar i rött, enkelt skuren och med strössel runt urringningen. Bärerskans storastyster säger: "Vad du än kommer ha på dig syrran, så kommer du vara snyggast!". Är jag partisk när jag håller med? :)

Ego-granny

Glömmer ibland hur viktigt det är att inte låta andra dränera mig på energi och att också helt göra mig av med energitjuvar. Det är inte lätt alla gånger, vi har ju livstrådar som slingrar och binder samman, från en individ till en annan, någon som hör ihop med mig, hör också ihop med någon som får mig att må dåligt. Man har alltid valmöjligheter. Vem ska göra valet? Och till vilket pris?

Idag blir en underbar vårdag, den ska delas med nästan alla jag har älskar och bryr mig om. Den jag tänker på mest för stunden kommer att fattas mig... ända tills i morgon. Det är länge dit.



Ikväll är det Wille och jag! Det är äkta lycka och en högkoncentrerad energiinjektion! Han hjälper mig att få distans till saker och ting och det behöver jag.

Från låg till hög

På bara några dagar. Så är det ofta här i livet. Sjuk och eländig i början på veckan, lycklig och livfull i slutet. Festligheter med nästan bara flickor den här helgen. Nästan säger jag, för när jag kom till EM på lördagskvällen möttes jag av en snygging med bar överkropp och fluga... Han gjorde succe, Mister M! Inledningen följdes av underbart god italiensk buffé, gott vin och lagom mycket Sambucca.

Har hunnit med en lång och strapatsrik cykeltur också. Underbart men jag måste verkligen komma ihåg att lämna cykeln på service. Skruttväxlar!

Nu ut i solen medans den tittar fram. Kanske göra lite nytta idag, men bara kanske... Jag kan så bra bara vara!

Att däckas av baciller

Tänk att man kan bli så sjuk av en liten söt ettårsbaby. Vi är tre vuxna som passat Wille ungefär samtidigt som nästan samtidigt blir jättesjuka i maginfluensa. Vi mår pyton, jag tänker på hur jobbigt Wille måste ha det som inte kan tala om hur dåligt HAN mår!

Den enda som är på fötter just nu är Mark. Min karantän går mot sitt slut, därför bestämmer jag träff med honom på stan, han ska få en slant till lite mat, så kan han hålla sig borta från sin pappas pestsmittade hus. Jag blir alldeles kall när jag ser min söte son på avstånd. "Herregud, vilken ögoninfektion" är min första tanke... När jag kommer närmare så ser jag!

Att hitta hem!