Att vårda liten vän

Fodervärden är i upplösningstillstånd. Hästen är sjuk, har ont i framfötterna. Och vilken otur att det sker precis i skiftet mellan en fodervärd till en annan.

I söndagens solsken har jag samlat alla mina söta vänner. En kommer efter den här dagen att ha kört nästan 20 mil för att lämna 100 kilo hö till mig. En har med utrustning för att kunna undersöka och förhoppningsvis lugna orolig hästägare. Nya fodervärden tar kärleksfullt hand om hästen, vill lära sig hur han fungerar och har många frågor till mig.

Min älskling är med, han finns i bakgrunden, är min trygghet, är glad och snäll och är precis den klippa jag behöver när så mycket står på spel med min lille häst.

Mirja undersöker. Klämmer och böjer. Skär och känner. Hela tiden resonerar hon högt. Lättnad! För det är inte så illa som det verkat. Svårt att säga exakt hur, innan hovslagaren gjort sitt. Det gör han på tisdag, visar det sig.

Vi kör Mirja hem, efter att ha tackat Pernilla för höet. Jag lovar nuvarande fodervärden att hjälpa henne med hästen denna som förhoppningsvis är sista veckan.

Raring och jag släpper av Mirja och planerar genast vår kvällsmat. Den hamnar i ryggsäcken, transporteras på min underbares axlar till en grillplats, där klipporna går ner i Glafsfjorden. Det blåser lite kallt, men nöjd får jag kura i vindskyddet och se på när han gör upp elden och lägger korven på gallret. Det är en utsikt som är hänförande och jag känner mig så lycklig.

Så här lång är den här dagen en bra en.