Att lämna bort en vän

Carat är från och med idag Torsbybo. Han bor hos den jag litar på mest i världen när det gäller allt i hästväg. Fodervärden är en sympatisk men orutinerad tjej, med stöd från Pernilla, min pålitlige, älskade vän, kommer det att bli jättebra. Trots det kändes det jobbigt att lämna över honom, att skriva kontrakt och att åka därifrån. Kanske för att jag anar att när tiden i Torsby tar slut så måste jag ta till mer drastiska åtgärder. Kanske därför.

Sent ikväll strosade jag genom byns centrum, Storgatan fram. Under 14 blommande magnoliaträd gick min väg. Upp till Skattemyndighetens ytterdörr och brevlådan där. I svåra stunder måste man förena nytta med nöje. Skönt att ha det gjort. Nu är det bara att vänta och se... :D

I natt ska jag drömma om min vackre lille ponny, kanske om någon av alla de underbara ögonblick jag faktiskt haft med honom. Kanske om allt han faktiskt lärt mig om mig själv, om glädjen i att få samarbeta med så mycket instinkt och muskler, om hur kärlek faktisk kan växa fram mellan individer av vitt skilda arter. Och jag är nästan säker på att den varit ömsesidig. Men bara nästan...