Att famla i mörkret

Det är ovant i början, men jag vet att jag vänjer mig så sakteliga. På vischan finns inte några upplysta dyngstackar eller avlägsna hagar för små inhysta ponnypojkar! Drängen/dyrkaren får tammetusan skaffa sig jäkligt bra mörkerseende. Det höll på att gå galet ikväll. Jag laddade som bara den, med skottkärran full i skit, tog sats för att få den dit jag ville, och mötte... inget motstånd alls! Höll på att stå på näsan i trevligheterna, men lyckades parera på ett mirakulöst sätt!

Sedan ut till hagen, 200 meter rakt ut i bushen, kolsvart, i synnerhet när månen lyser (!) med sin frånvaro. Det är lika bra att blunda och hoppas att man kan hålla balansen i lerkanan. Jag blir lika glad varje gång jag hittar min lille vän och får med honom upp i ljuset där vi kan umgås med varandra.

Sadlar och tränsar min häst och oförskräckt beger vi oss bort från den ljusa stallbacken. Tio meter från stallet finner jag mig sittande på en hot-rod-ponny, han har gått ner på knä i diket, lika blind som jag i allt det mörka! Vi tar oss ner till vägen och jobbar där en stund innan vi tar kvällen, den ska tillbringas i sängen, framför teven (inte tittat teve på över en vecka...) med guacamole och nachos som enda sällskap. Ja, för hästen fick stanna i stallet!

Sommartid i ridhus