Varför alla dessa vilsna själar?

Jag träffar så många just nu...

I fredags, mitt i storskogen stod några av dem. Mamma, pappa och lillan. Nya svenskar, från något land i öst, vilse i den svenska höstskogen klockan kvart över åtta en snabbt mörknande fredagskväll. Mannen ville veta hur långt det var hem igen. Han undrade vart lilla grusvägen ledde och om det inte var närmare än den väg de kommit. Lillan, kanske tre år, med stort brunt lockigt hår, kalasbyxor, sommarsandaler och en liten fluffig tröja, tittade med tindrande ögon på våra hästar. En liten vilsegången familj.

Har träffat mina käraste vänner i Torsby idag. Lilla A, som brukar dela med sig av sin värme och energi, har också gått vilse. Jag, som äntligen tycker att jag börjar hitta rätt, försöker ge henne lite av min egen. Lilla A är en av många vilsna i min närhet just nu. Jag undrar om det alltid funnits många där, att jag bara blivit uppmärksam och ser dem just för att jag själv irrat runt ett tag?

Hur hanterar man sin vilsenhet? Ska man bara glida med ett tag och låta tiden hjälpa livet och själen hitta rätt på egen hand? Ska man skaffa sig kartan, se till att få proffessionell hjälp och verkligen ta tag i sin situation? Eller ska man tanka raketbränsle och bara ge sig hän, utan en tanke på morgondagen?

Jag har hittat min väg... Tror jag!