Har överlevt dag två utan den vackraste, klokaste, mest humoristiske och underbara unga man som finns. Helt sonika söker han skola långt hemifrån, skaffar boende, packar sin ryggsäck och drar. Utan att tänka ens två gånger på sin gamla övergivna mor. Hur tänker dom egentligen dom där barnen man gett så mycket. Bara försvinna sådär!!!
Lite tröst fick jag när jag kom hem efter en tuff dag och möttes av en underbar blombukett med en skriven kärleksförklaring och en varm kram från min livskamrat. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Sedan slår det mig en kort sekund...vad har HAN gjort... ;)
Jag får fundera ut ett bra sätt att tacka honom på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar