Allt osar kålsoppa...

Mârtensfredag...ångest för mig... Man borde låsa in 17-åriga, vackra, spröda (i mina ögon alltså, inte hennes) döttrar och 15-åriga söner som är raggarbusewannabees med fet prilla under läppen.

Jag har bestämt mig för att låsa in mig själv istället. Jag ska äta min gamla kålsoppa och njuta av det vackraste vemodet som finns just nu: Kents senaste - Ingenting.

Det är med liknande vemod jag tänker tillbaka på mina egna minnen av vår gemensamma ungdomsstad. Kan inte låta bli att rysa lite när Jocke sjunger om Hagnesta Hill... På tidigt 80-tal hade jag "turen" att ha en kompis, Lena, vars storebrorsa repade med sitt band där. Min far gjorde sitt allra bästa för att låsa in sin tonårsdotter. Totalt misslyckat, jag lovar! Hade han vetat att det var just till Hagnesta jag drogs hade han blivit galnare än han var... Men det var inte droger och bus som lockade mig, utan musiken och atmosfären. Allting upprepar sig - och jag kan bara hoppas att min lilla älva har samma inställning som jag hade då!